My view of London

När jag gick första året på gymnasiet bestämde jag mig för att åka till den underbara staden London och studera där i ett år. Klockan åtta på morgonen den 31:e augusti bar det av från Linköping, hela familjen hade knökat in sig i bilen and off we were. Väl på arlanda blir det dags att säga hej då till familjen, kramar delas ut och även några kilo ”Tänk på att det är högertrafik” eller ”Ta dig till gaten så fort du kan.” Jag vänder mig om för att gå mot passkontrollen och jag får en sådan där härlig känsla av att livet bara inte kunde vara bättre. Nu var det jag mot världen, kändes det som, tills jag börjar känna att det börjar värka lite konstigt i benet. Jag tänker att det nog bara är lite växtvärk eller något liknande fortsätter mot gaten. När det väl är dags att gå på planet och jag går för att ställa mig i kön, känns det som om hela flygplatsen har börjat snurra och det slutar med att jag svimmar. Då kan man ju fråga sig; svimmade hon av nervositet eller var det något annat? Det var något annat. Det visar sig att jag har fått en infektion i benet och får inte gå ombord på planet, jag kommer dock med nästa plan och jag får spendera min första vecka i London på kryckor.

Kanske inte den början som jag hade tänkt mig riktigt, men vad gjorde det? Jag var ju i London! Veckan där efter satte skolan igång och man började komma in i vardagen. Helgerna spenderades på alla möjliga olika ställen, såsom portobello market, Oxford street (såklart), Piccadilly cirkus, West end, Kingston och på veckodagarna grävde man ner sig i skolböcker.  Allt var precis som jag hade tänkt mig. Turism blandat med vardag, tills turismen började tas över av vardagen. Man är uppe till 03.00 på nätterna och pluggar och på helgerna sover man igen den sömnen man gått miste om på veckodagarna. Tillslut blir kroppen helt slut och man börjar få huvudvärk och humöret sjunker sakta, tillslut började jag drömma mig bort igen. Precis som den där dagen i ettan då jag bestämde mig för att åka hit. Den enda skillnaden den här gången var att jag började drömma om vad jag brukade ha. Japp, det är här som hemlängtan börjar göra sitt. Alla sa att det kommer gå över och att alla går igenom det.  Såklart hade alla rätt, jag började få en ny slags hemma-känsla här tillsammans med min värdmamma, Jean och hennes barnbarn. Allt blev lite sådär inget-kan-stoppa-mig-I’m-the-king-of-the-world igen och jag började upptäcka London ur ett mer brittiskt perspektiv. Jag började besöka ställen som inte var de typiska turistställena och man hittade sina egna små smultronställen.
Jag bor här, jag lever här, jag känner mig bekväm och nöjd.
Vad som var lite off dock var att jag började känna mig lite för nöjd. Jag har ju liksom gjort allt det där jag ville göra.  Jag är klar med London.  Jag vill hem. Så jag åker hem.  Ett halvår räckte helt enkelt. Jag tänker ju självklart åka tillbaka hit. Jag har ju skapat mig ett helt nytt/eget liv här och det vill jag verkligen inte glömma eller slänga bort. Om jag fick göra det all over skulle jag inte göra någonting annorlunda, det här är det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Men som sagt, I’m done.

That’s my London story and that’s how I’d like to keep it.

I love London.